Mysans hörna

Lite huvudvärk idag, inget vidare. Får propa i mig ibumutin... Känns dock som jag tagit det nästan varje dag för mensvärken. rätt skapligt väder idag så det blir cykel till jobbet, får komma ihåg att lägga ner de nya lyssena bara. Jag är lite nördig så jag har även på mig en reflexväst numera, fick den grattis från ICA Maxi, så kan ju lika gärna använda den. Så syns man bra och behöver inte befara att man ska bli påkörd. Visst det blir inte mört på det sättet i stan, men på sina ställen är det bra jäkla mörkt.


Jobbar 14-22 idag, hade jag vetat att vi typ skulle var 3-4 st från två så hade jag kompat så jag kunde gå på lunchpasset, men jag såg det först idag, så då orkar jag inte fråga om det. Man vill ju itne var "jobbig" när man är i en ny grupp. Pratade med chefen här om dagen, då hon indikerad på att hon med trodde att jag kommer bli kvar på jobbet rätt långtid till om allt går vägen, för det är så hon vill. ( Med andra ord en fasttjänst är inte helt omjölig nästa år, yes!) Jag är ju princpernas prinsessa, finns mycket som är " av principsak för mig".


T.ex. Jag vill gärna ha fast tjänst innan, man skaffar barn så man har något att komma tillbaka till. Det är enklare att ta bolån om två personer har fasta tjänster, för det ger tryg och stabil ekonomi, vilket i sin tur leder till att man kan buda på ett hus som känns mer attraktivt än ett hus som man "kan bo i, men inte riktigt känns bra". I januari ska jag ju till doktorn med för årskontroll, om det inte blir nu sen höst men det tror jag inte. Sist jag var där var i januari, då vet jag om vi ska fortstätta trappa ner medicinen. Som lägget är nu så vill hon inte att jag tar körkort under perioden som jag håller på att trappa ner medicinen, vilket är väldigt logiskt. Vore ju vädligt onödigt om man skadda sig eller någon annan i trafiken pga av ett anfall. Sen är det så att man "kan inte" skaffa barn med den medicinen jag äter, kan inte är kanske inte rätt ord. Det är inte att rekomndera passar nog bättre, då man har kraftigt ökad risk för att få barn med down syndrom, eller andra sjukdomar. Det är ju rätt ondöigt med, då kan man lika gärna vänta så man får bättre odds. Mamma har ju frågat sköterskan Veronika, ( hon har hand om mammas liteum värde, hennes kontakt man när det gäller det) som i sin tur har frågat tre olika överläkare inom psykiatrin om hur arvet är när man har en förälder från båda håll (alltså en från k och en från mig) har en psykiskströrning, om man då får ökad risk att det blir så på det egna barnet.


Svaret blev att man ska inte av stå från att skaffa barn pga av det, för det finns inget som tyder på att det skulle bli så. Även om det finns en lite höre risk för oss än för personer utan det arvet. Men den chansen var inte ens 50% för oss, utan väldigt väldigt liten. Blir det så blir det så, förhoppngis viss ligger pyskatrin bättre till plus att man själv kan upptäkna tecken och motverka det. Så det känns ju skönt, funderar påatt dubbel kolla det. Mamma kan ju förvränga saker och ting, men ajgtror inte hon har gjrot det med detta för eftersom det är så pass viktigt för mig. För henne med om hon vill ha ett bilogiskt barnbarn. Så i dags lgget så har vårat barn mest chans att få samma eplepsifrom som mig (pantimal, ej kramp eplepsi) samt att den är mest aktiv när man är barn, sen växer det bort. Det känns ja inte kul att ett barn ak nfå det, men man kan ju få ett bra och värdigt liv även om man får det. Jag vet ju att man kan leva ändå, man behöver inte var sjukt överbeskyddnade som min mamma var.


Jag/vi kallar våran plan för två års planen... Vill säga att det kommer ta ca, ett år till att bli av med medicin, sen ska jag ta körkort, först efter att jag fått det kan vi köpa hus och sen öppna bebisverkstaden. Om våran plan blir så här det är en annan femma, men vi har en plan vart fall. Det känns himla bra att ha det!